Det var ett tag sen jag skrev ner nåt här. Det har hänt rätt mycket men samtidigt nästan ingenting. Strax efter förra inlägget var jag med frugan en vecka i Rom som innebar mycket promenerande men ingen annan träning. Men det passade ganska bra eftersom hallen ändå var stängd då så jag inte hade kunnat träna ”på riktigt” ändå. Efter hemkomsten lunkade träningen på igen med i snitt ett pass i hallen per vecka, vilket är vad som hinns med, och något litet hemma i veckan också till att börja med. Men när det började bli för mörkt och kallt så lockade inte uteträning hemma och då blev det bara passet i hallen en gång i veckan istället.

Har även passat på att fira min Klubb IF Kville som fyllde 90 år. Festligheterna innehöll bland annat ett 800m-lopp där alla nuvarande och tidigare medlemmar var välkomna att ställa upp. Självklart anmälde jag mig tillsammans med min dotter 1½. Hon har av någon anledning blivit väldigt sportintresserad och bland de första ord hon lärde sig var ”Heja Heja” som hon glatt ropar när en joggare springer förbi vagnen när vi är ute och går eller när favoritlaget i fotboll är på tv. Hon svarar även likadant på frågan ”Vad säger vi när pappa springer fort?”. Tyvärr var hon inte lika intresserad av att sporta själv, i alla fall inte den dagen så det blev att bära runt ca 13kg i 800m vilket tog stadiga 6:32. Det kändes ordentligt i rygg och vader dagen efter.

Förutom att gilla sport så har hon även börjat på dagis under hösten vilket presenterat mig för ”Dagisbacillen från Helvetet”. Från början av december och fram till idag har jag varit sjuk fler gånger än jag kommer ihåg. Lagom när nästäppan släppt och jag kan andas i en dag så kommer sen en släng av feber och halsont innan bihålerna täpps igen och så håller det på. Har alltså inte blivit så mycket träning de senaste två månaderna. Börjar kännas lite stressande nu. Med julens alla frestelser lyckades jag även få tillbaka vikten jag tappat under hösten och lite till eftersom jag inte kunde träna ordentligt. Har därför lagt om kostvanorna helt efter nyår och börjat ta mig neråt igen, en nedgång jag hoppas speedar upp när jag väl blir frisk och kan träna ordentligt igen.

Planen nu är att hitta ett gym nära jobbet där jag kan träna på lunchen eller efter jobbet ett par dagar i veckan. På så sätt kommer jag inte hem senare än vanligt, i alla fall inte lika mycket som om jag ska ta mig till Friidrottens Hus, men får ändå gjort lite träning. Sen fortsätta med ett friidrottspass i veckan som sedan ökas till två lite längre fram. Jag hann med ett spikskopass i december och känslan att trycka på var oerhört skön, men jag behövde väldigt mycket vila innan jag kunde köra ett nytt lopp. Så jag kommer även öka speeden på loppen jag kör. Kanske inte direkt eftersom jag tappat lite grundstyrka iom att jag varit sjuk och inte kunnat träna lika kontinuerligt. Men får jag vara frisk ett par veckor och bygga upp lite tålighet igen så kommer jag börja springa på igen.

Har hittat min tävlingsdagbok som jag skrev när jag var aktiv på riktigt och tänkte lägga ut vad jag skrev på kvällen efter min första friidrottstävling. Men det får bli i nästa inlägg, detta blev tillräckligt långt ändå.

Det blev ett lite längre träningsuppehåll än jag tänkte från början. Först hade jag problem med ett knä som Stefan Svensson rättade till men sen var Friidrottens Hus stängt i ett par veckor och det fanns ingen naturlig tid att träna så det blev till att vila sig i form till dagens träningsstart istället.

Inspirerad av Stefan Holms träningsstart inför samma Veteran SM bestämde jag mig för att köra ett liknande pass. Har inte kört serier på knäböj på många år, det har mest varit enstaka lyft för att instruera eller känna på det för skojs skull. Körde 5×5 djupa på 60-70-80-80-80kg och sen 5×5 halva på 120kg.

Om någon som läser detta aldrig har varit i en styrketräningshall så kan jag upplysa om att det är speglar precis överallt så det är svårt att undvika att se hur man ser ut när man lyfter. De tre sista serierna med halva knäböj var mitt ansikte knallrött och huvudet såg ut att vara på väg att explodera när som helst. Detta skedde på en vikt som jag värmde upp med djupa knäböj på under min tid som aktiv på riktigt. På den tiden hade jag ganska lätt att komma ikapp med styrkan efter träningsuppehåll så jag hoppas på samma tendens nu även om det i detta fallet handlar om år istället för veckor.

Efter knäböjen hade min adept kommit till hallen och värmt upp färdigt så jag hoppade över step-ups jämfört med Stefans pass och körde istället ett par lugna 60m lopp. Det som att benen inte lydde mig, första tio meterna gick bra men sen lyckades jag inte lyfta knäna och när jag då skulle bromsa upp farten så höll benen på att vika sig under mig. Jag tror inte att någon såg som tur var, det var ingen mer än jag som började skratta hysteriskt i alla fall. Körde totalt en 6-7 lopp och mot slutet kändes det helt ok.

Avslutade passet med tåhävningar. Jag kände när jag kom hem och skulle upp för trappan till entrén att benen inte var riktigt stabila så morgondagen kan komma att bjuda på en härlig träningsvärk. Hoppas det.

För att ge lite bakgrundsinfo till min veteransatsning tänkte jag skriva ett inlägg om min friidrottsbakgrund och personliga rekord. Är inte 100% säker på alla uppgifter men där jag är osäker så anger jag det.

Grundskoleåren

I grundskolan var jag ”alltid” snabbast i klassen och årskursen, spelade samtidigt fotboll och stötte aldrig på någon back som jag hade några problem att springa ifrån, eller jo det var en som spelade i ett lag ut mot Frölunda till som var lite jobbig att möta.

I 10-årslåldern provade jag på friidrott i organiserad form under ett par månader i Mölndals AIK men när min klasskamrat som började samtidigt slutade var det inte roligt längre.

I högstadiet prenumererade jag mer eller mindre på segrar i skolmästerskapen i friidrott när det gällde allt från 60-100m och även längd. Till och med i höjdhopp tog jag pallplatser trots min ringa längd. I nian ställde jag upp i Skol-DM och mötte där uteslutande friidrottare med tighta kläder och spikskor. Trots det kom jag trea i mina joggingskor och fotbollsshorts på både 100m (12.10 om jag minns rätt) och i längdhopp (5.90 om jag minns rätt). När jag slutade nian tror jag att jag hade fem skolrekord 60m, 80m, 100m, längd och 4x100m.

Gymnasiet

I gymnasiet hade vi inga skolmästerskap vad jag kan minnas och inte särskilt mycket organiserad friidrott överhuvudtaget men när jag gick i trean bestämde jag mig återigen för att ställa upp i Skol-DM och precis som tre år tidigare blev det två brons och jag kände mig väldigt annorlunda med mina joggingskor och fotbollsshorts även denna gången. Enda skillnaden var att det var 60m istället för 100m. Tror till och med att det var Robert Kronberg som vann guld i båda grenarna såväl i nian som i trean.

Börjar friidrotta

Efter Skol-DM i trean så bestämde jag mig för att ge det en chans och kontaktade IFK Göteborgs friidrottssektion och började träna där i oktober-november 1994 som 18-åring. Mycket av höstträningen var förlagd till motionsspåren och styrkehallen på Kamratgården vilket gjorde det extra häftigt, detta var ju mitt i Blåvitts Champions League framgångar.

Första tävlingen var DM i M22 där jag sprang 60m och vann på 7.08. Då kände jag att detta var något jag verkligen ville satsa på. Till en början var jag mest inne på längdhopp, men efter två tävlingar blev benhinneproblemen för jobbiga så jag gick över helt på sprint. Jag höll under 1995 fast vid fotbollen parallellt men sen var det tack och ajöss, jag var ärligt talat inget bra på det ändå om jag inte fick långbollar att springa på.

1995-2002 i siffror

Personliga rekord av alla de slag

• Huvudgrenar
• 60m: 6.78
• 100m: 10.60 (2*10.46w + 1*10.55w)
• 200m: 21.24 ute, 21.60 inne
• 4x100m: 40.15 (B Haile, N Sjöstrand, T Eriksson, M Ahl)
• Övriga grenar som jag testat vid enstaka tillfällen
• 400m: 51.13 (osäker här. Sprang bara 400m en gång på ett DM)
• Längdhopp: 6.91
• Höjdhopp: 1.70
• Kula: 9.98
• Spjut: 40.02
• Styrkeövningar
• Bänkpress: 92.5kg
• Ryck: 75kg
• Knäböj: 170kg

SM-medaljer

• Senior: inga medaljer, 4a som bäst två gånger
• M22
• Guld: 2st (varav ett i stafett)
• Silver: 1st
• Brons: 3st (varav ett i stafett)

Landslagsuppdrag

• Seniormästerskap: 0st
• Seniorlandskamper: 3st
• Juniormästerskap: 2st
• Juniorlandskamper: 3st
• (Universiader: 2st)

Bakom siffrorna

Som alltid så säger siffrorna en del av sanningen, det finns även en historia bakom varje siffra. Jag kommer nog skriva ner några av de historierna under året fram till VSM.

Igår undrade jag varför jag inte fått någon träningsvärk än och saknade den till och med. Det skulle jag inte gjort. Efter att ha varit funktionär på Lindholmenstafetten igår i ösregn med uppgift att plocka in tidtagningschip från löparnas skor efter målgång fick jag mer än jag önskade. Att med blöta och kalla ben konstant böja sig upp och ner i en dryg timma gjorde att jag när jag kom hem hade en otrevlig värk i mitt vänstra knä, det som jag redan kände lite i innan kvällens bravader.

Nu var det visserligen inte den typen av träningsvärk jag efterfrågade men det var värk och hade jag inte tränat så hade jag inte fått den. Idag känns det betydligt mindre men det var ändå lite smärtsamt att ta trapporna upp till kontoret i morse.

Jag ser det som ett tecken på att boka in en behandling hos min gamla klubbkamrat Stefan Svensson som var den som rättade till mitt knä för ett år sen så att jag nu kan springa längre än de 1.8km som tidigare var gränsen för att det skulle börja göra ont. Sen funderar jag även på att skaffa mig ett par inlägg i skorna för att försöka förebygga framtida problem. Blir nog bra detta.

Nu har jag tränat i en dryg månad och känner mig förvånandsvärt fräsch i kroppen. Visserligen har inte träningen varit jättehård, men med de förutättningarna jag hade när jag drog igång hade jag räknat med större problem. Det jag kännt av är lite stelhet i vaderna, lite ont i ena foten vid ett par tillfällen och idag lite känning i ena knät. That’s it. Jag tror det är dags att börja köra lite hårdare nu.

Igår släpade jag mig runt 20 varv i Friidrottens Hus vilket blir 4km som är det längsta sen januari 2009 när jag sprang 4.2km och drog på mig knäont som sedan följde mig i nästan två år. Den dan jag springer längre än 4.2km så kommer det vara det längsta jag sprungit sen jag vet inte när.

Efter joggingen blev det 4*60m som var utifrån förutsättnignarna snabba. Jag överdrev inte så att jag skulle riskera skada men jag tryckte ändå på lite i starten och höll farten hela vägen. Kändes riktigt kul och jag längtar redan till första spikskopasset som väl blir senare i höst nån gång om allt går som det ska.

Sedan en dryg vecka har jag börjat ta trapporna till och från kontoret (på tredje våningen) varje dag. Även om det inte lär göra någon stor skillnad så känns det principiellt bra.

Sen mitt beslut för snart en månad sen att dra igång en satsning mot Veteran-SM 2012 så har jag fram till idag sprungit 2,1 mil i min jakt att till att börja med gå ner lite i vikt för att minska belastningen och skaderisken när jag väl börjar försöka springa lite snabbt framöver. I maj i år var det nästan 60000 löpare anmälda till Göteborgsvarvet som är just 2,1 mil. Dessa löpare i alla de former avverkar dessa 2,1 mil på i snitt kanske två timmar. Att jag är nöjd med min första träningsvecka ger då lite perspektiv på hur illa det var innan jag satte igång. Mina mil har dessutom till två tredjedelar löpts på bana utan varken regn, motvind eller backar.

Igår testade jag de lokala motionsspåren för första gången, hade tänkt springa 2,5km men hamnade på fel spår från början och fick gena lite för att komma till rätt spår så den slutliga distansen blev 2km jämnt. Ändå nöjd med det då det var ganska kuperat och det är i uppförsbackar jag oftast fått ont i mitt knä men nu kände jag ingenting. Ikväll var jag tillbaka i Friidrottens Hus och började med att jogga 2km. När jag därefter försökte mig på ett par koordinationslopp fick jag ont i ena vristen, jag tänkte att det skulle ge med sig efter ett par lopp men efter tre försök insåg jag att det var bäst att ge upp. Antagligen var det för nära inpå turen igår. Joggade då 2,4km till istället.

Stramar rejält i vaderna nu så imorgon ser jag fram emot första riktiga träningsvärken på många år. Gött!

Jag har fått ett par frågor om min träningsstrategi så jag tänkte dra lite om den nu. Med ett antal år som aktiv friidrottare och därefter ungefär lika många år som ungdomstränare kan man tycka att jag borde vara bra på att skriva passande träningsprogram. Men av någon anledning så har de grupper jag tränat oftast varit av typen ”kul att träna och testa en massa grenar men inte så roligt att tävla” så därför har träningarna oftast varit oplanerade och ungdomarna har själva mer eller mindre valt vad de vill göra. Sannolikt blev det en ond cirkel att när det väl började gå åt det hållet så blev de nya som började inskolade i den typen av träning och vågade sen heller inte tävla. Men när de aktiva inte hade några mål hade inte jag något att utgå ifrån när jag skulle planera träningen och då blev det ingen planering. Därför känns det lite otrampad mark att planera min egen träning.

Planen går i korthet ut på i början köra mycket jogg, lätt styrka och lugna intervaller. Tanken med det är att tappa ett par kilo och samtidigt bygga upp lite grundkondition och träningstålighet. Har ju inte kört någon regelbunden träning de senaste åren så en mjukstart känns rätt även ur skadehänseende. Förhoppningsvis är jag tillräckligt redo när grundträningsperioden drar igång i oktober för att kunna gå på lite hårdare träning. Då ska jag försöka gå på lite tyngre styrka och köra hårdare intervaller, men ändå hålla mig runt tre pass i veckan varav minst ett hemma.

Efter en förkylning var jag i torsdags tillbaka i Friidrottens Hus för ett nytt pass som följde planen. Det blev 18 varv på 200m-banan så jag lade 200m ytterligare till de 3,4km jag mäktade med förra veckan. Efter förkylningen kändes kroppen tyngre än förra passet så att jag ändå inte gav upp tidigare utan höll mig till planen att springa minst lika långt igen känns bra.

Efter joggen och stretch med tillhörande eftersvettning, man kunde tro att jag sprungit ett marathon i öknen, så gav jag mig på lite 60m-lopp i lugnt tempo så kallade koordinationslopp. Totalt 8 lopp blev det innan jag kände att det fick räcka.

Gav mig även på lite kulstötning på skoj och fick för mig att kanske köra även det i VSM. Har stött med 7.26kg-kulan en gång, ett DM på Åby typ -96, och nådde då 9.98 i första stöten. Men därefter lyckades jag inte öka eftersom handleden inte riktigt klarade av det. Men tränar jag lite på det framåt våren sommaren och träningen i övrigt har gått bra så kanske det är möjligt att passera 10m.

Igår fick jag en första indikation på hur jag ligger till sett till 100m-tider. Lite vag indikation men det visar ändå att jag har en lång och slitsam väg framför mig om jag ska klara mitt mål på 11.20.

Min 16-årige adept som jag nämnt tidigare gjorde igår sin första tävling någonsin på 100m. Samma adept som jag jagade i ett träningslopp för två veckor sedan. Tiden han fick var 12.98 vilket var långsammare än både han och jag hade räknat med. Förhållandena var ändå bra med sol och 0.4m/s i ryggen. Vinden växlade iofs väldigt inne på arenan så vindmätningen kanske ska tas med en viss nypa salt.

Det som talar för att hans tid borde varit bättre och isåfall även mitt utgångsläge är att hans start var riktigt dålig och han kom efter direkt från start precis som jag gjorde när jag sprang med honom. Det gjorde att han blev stressad och spände sig vilket i sin tur gjorde att han blev trött på slutet och tappade tid även där.

Så om man lägger till en bra start, mer avslappnad löpning och en uthållighet som räcker hela vägen så går det nog snabbt att kapa ett par tiondelar på den tiden. På samma sätt kan jag kapa lite jämfört med honom eftersom jag hade precis samma fel när vi sprang tillsammans. Då hade han dessutom spikskor mot mina joggingskor och det var mitt första pass på många år. Så även om gårdagens lopp skulle indikera på ett riktigt dåligt utgångsläge så ser jag ändå positivt på det men inser att det kommer bli ännu jobbigare än jag först hade trott.

Det blev en tur till Friidrottens Hus även idag efter det misslyckade besöket igår. Började med att i lugnt tempo jobba mig igenom 3,4km vilket är det längsta jag sprungit sen januari 2009. Inte minsta känning i knät efteråt, inte än i alla fall.

Fortsatte sen in i styrkelokalen. Som aktiv fick jag trots att jag började friidrotta sent ändå till rätt hyggliga resultat i styrkeövningar framför allt om det handlade om övningar där benen var inblandade. Däremot fick jag aldrig till det i den kanske för löpning ganska meningslösa men ändå ack så prestigefulla grenen bänkpress. Jag pratade alltid tyst om mitt pers i den grenen men nu är det dags att lägga korten på bordet. Jag kom aldrig längre än 92,5kg. Körde flera gånger serier på 80-85kg men så fort jag lade på 95 så var det helt kört.

Idag testade jag så bänkpress igen efter att ha vilat mig i form de senaste nio åren. Utan någon som passade lyckades jag få upp 80kg vilket var klart över förväntan. Känns definifivt som att jag har häng på perset om jag kör regelbundet under året. Kanske till och med kan ta mig över skam-100. Får sätta upp det som ett mål. Noll till 100 även där alltså.

Testade sen även lite benböj men där kände jag direkt att framlåren var lika möra som igår så det får jag vänta med ett tag innan jag försöker maxa på. Avslutade passet med att bara känna på diverse övningar jag inte kört på länge så imorgon får vi se hur kroppen känns. Nästa pass lutar åt ett uthållighetspass i Ullared på lördag.

Igår var jag nere i hallen för andra gången och märkte då att jag inte är 20 längre. Eller 25. Eller 30. Eller ens 34. Jag hade tänkt mig att 6 dagar och en joggingtur skulle innebära att jag var fit for fight igen, men jag hade fel.

Det började illa med att jag fastnade i trafiken och resan som i normala fall tar 20min istället tog en timma. Det gjorde att min adept som jag tänkte träna med redan var uppvärmd och redo att köra igång med dagens 3x4x60m när jag kom dit.

Valde då att titta på hans första serie och sen jogga ett par varv under första serievilan. Joggingen kändes ok bortsett från lite stelhet i ljumskarna. Efter joggingen var det då tänkt att jag skulle hänga med på de två resterande serierna men i ett lägre tempo. Kände av i ljumskarna även i de inledande två loppen men det försvann mer och mer. Vad som däremot ökade för varje lopp var en smärta i framlåren. Ett tydligt tecken på att hundringarna i förra veckan inte var så bra tekniskt. Framförallt första loppet då kände jag ju var dåligt tekniskt i och med att jag fick jaga och därmed spände mig och hamnade framåtlutad i löpningen. Normalt sett efter ett sprintlopp brukar det ju vara baklåren som tagit stryk.

I alla fall, efter tre och ett halvt lopp kände jag att det räckte för denna gången. Ikväll kanske jag letar mig ut till hallen igen men då nöjer jag mig med att jogga och eventuellt köra lite styrka. Har ju ändå ett år på mig så det är en dum idé att stressa fram en skada redan nu.